Det första djur jag verkligen värnade om var minigrisar. Jag önskade mig en under flera julaftnar och födelsedagar och knåpade tillochmed ihop en egen tidning med fakta, söta bilder, schema över hur man skötte en gris och grisskämt (utgavs i få upplagor inom släkten). När jag insåg att jag trots allt tjat inte skulle få mig en grymtande, skär kamrat övertalade jag istället pappsen om att "bara ge lite vatten" till en svart katt som jamade utanför dörren en kväll. I smyg började jag köpa kattmat på Jollen för min veckopeng och huxflux hade vi både mamma Lucky och dotter Whisky som våra. Egentligen har jag nog alltid varit en kattmänniska, vilket jag konstaterade högt så fort frågan kom upp. Vid 15 kom kattallergin som ett mycket sorgligt brev på posten och idag vågar jag knappt andas när jag ser en katt (om det inte är en kattunge, då jag klappar och klappar och tar den där andnöden och rödögdheten och kliet i halsen som en idiot). Sen dess har det där med "favoritdjur" varit diffust. Skulle jag bli hundmänniska nu? Det stämde väl inte in. Och alla djurarter är väl häftiga på sitt sätt, men jag skulle aldrig kunna ha en "grej" för typ delfiner, tigrar eller.. lemurer.
Men. Sen kom ju Zorro. Som är en hund som beter sig som en katt som vi kallar lillgrisen. Som biter tag i kopplet vid promenader så att det ser ut som att det är han som rastar oss. Som blir så glad att han gör kullerbyttor när man kommer hem, nafsar en i tårna när man ska vakna och som nu i vuxen ålder har en lejonman likt Simba som han stolt bär upp. Han är utan tvekan mitt favoritdjur.
Jag kör tre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar