När bror min fyllde 19 fick jag äran att vara med på födelsedagsmiddag (!!). Om jag minns rätt var det Teo på kortändan och 12 unga män runt bordet... låter bekant? Själv fick jag sitta stolt som jungfru Maria på andra kortändan och njuta av hur lillebror skötte sig galant som värd och bjöd på perfekt tillagad rostbiff (med tips från papi). Detta var ett stort ögonblick eftersom jag fortfarande övar på rollen som icke-pinsam syster och är långt ifrån fullärd.
Teo, jag tackar dig. För den potatisgratäng jag behövde, för att du ej skummade över champagnen. För att du är min bror och i mitt hjärta, nu och för alltid. Amen.