BALI 2.0

För att verkligen vänta ut det sista av den svenska vintern tog jag mitt pick och pack och flög tillbaka till Bali som ett litet stopp på vägen (det är ju inte långt kvar nu, vettni)! Jag hade ett mardrömsscenario på Sydneys flygplats som lyckligtvis löste sig och var bara pyttelite nervös över att denna gången möta Bali på egen hand. Men allt har blivit till det bästa, måste jag säga. Helt över förväntan! Jag har nu varit här i fem dagar, har hittat ett underunderunderbart resesällskap (den historien kommer sen) och väntar in två skånetöser som ansluter på tisdag!

Här är så varmt, så varmt. Fuktigheten i luften gör att det känns som en ständig bastu där någon envisas med att kasta vatten på stenarna stup i kvarten och det bara rinner om oss, med eller utan dopp i havet eller poolen. Vi har gått upp kl 6 på morgnarna för att springa längs stranden, vilket har blivit bästa tiden på dagen. Vi avslutar med ett dopp i det blå, en pratstund i sanden och en banana pancake till frukost. Vi har surfat och det har gått helt galet bra! Förutom mina missöden med att anta för stora vågor och få brädan i bakhuvudet och i magen, men det är bara upp igen som gäller. Vi äter Nasi Goreng Babi en gång om dagen och skrattar ikapp mest hela tiden. Imorgon drar vi till Balangan igen, min favoritstrand, för att få vara lite ifred ett par dar och därför kommer internet, dvs bloggen, återigen vara sisådär prio 23. Så som det ska vara! Livet leker :)

Från flyget såg jag den underbara nedre halvön som är min favoritdel av Bali. Kunde se hela kusten vi promenerade längs reven på, så himla fint.

Proffset!

Mina fina Linn x2!

Vi fick en flörtgubbe skickad till oss på utestället. Som gensvar spexade vi till den med propellerkeps och drink! Kul grej.

Ananas på stranden

Ananas på stranden

Bye Bye Bermi

Time for goodbyes - worst times. Sista dagen var kommen och jag kan inte fatta att jag har spenderat en hel månad i Bermagui. Vart tog tiden vägen? Ben frågade vad som varit höjdpunkten under mitt småstadsliv och jag kunde inte svara, det fanns ju så mycket att välja på. Jag tänkte lista ett par stycken av dem:

• Första kvällen. Att träffa hela familjen och välkomnas så varmt.
• Den magiska aftonen på Rock wall beach.
• När jag fick stränga om Matildas gitarr (och lyckades!) till en lefty.
• När vi stod och tittade på månglittret i havet på Daisys fölsemiddag.
• När jag klarade att springa två varv runt bakgården utan att stanna (!) 
• När jag promenerade hem på becksvart golfbana med blicken mot en sagolik stjärnhimmel och släppte alla tankar.
• När jag fiskade räkor!
• När hela familjen var på en jättelång strandpromenad på Beares Beach.
• Definitivt den hemliga Rock poolen och sista dagens morgondopp

Tusan, jag kan egentligen bara vidarebefordra till vartenda ett av blogginläggen sen jag kom hit. Tack Bermagui, och min extrafamilj, för ett underbart februari. Bilder på det!

Bakade en traditionellt svensk tårta - med skånska flaggan som motiv.

Morgondopp vid Blue Pool!

Å hopp!

Frulle vid poolen.

Tess & Dexter

Det vackra huset!

Secret Rock Pool

Daisy tog med mig till det absolut häftigaste stället hittills. Det är hemligt och visas bara för icke-locals som ändå kommer glömma bort vägen dit. Tyvärr i spöregn, men är det sista dagen så är det! Så vi kämpade oss ner för hala lerväggar och snår och blöta stenar och efter mycket besvär kom vi fram till världens vackraste lilla inhägnad. En alldeles egen, hemlig, helt naturlig pool bland klippor och vassa stenar. So rough and still so beautiful (kan inte översätta rough tillräckligt bra). Vi riskerade våra liv och hoppade i trots bullrig åska och blixtar och smattrande regn - så himla värt det. Vattnet var ljummet och sanden var mjuk, fiskarna simmade runt våra fötter och... jamen kolla bara (om det ens syns på bild?). Platsen Gud lade den där söndagen på.

Där nere till vänster! Ser ut som en liten vattenpöl på bilden, så långt gick vi.

En superhög klippvägg. Ser ut som en jättedyr skupltur - men icke. Havet och vindarna har format helt själva.

Där! Till höger!

Och plötsligt vid vattenbrynet dök ett par knallrosa stenar upp! Som att någon målat dem med färg, aldrig sett nått liknande.

Där i gräset nånstans är "stigen". Och där nånstans bestämde sig en fet blodigel för att mumsa på min ankel ett slag. Upptäckte det i bilen och fick stanna i panik för att slita loss den (vilket inte gick), så jag fick dra av hela strumpan och slå med skon. Vilket äventyr!

blandat i Bermagui

Lovely note pad all the way from Canada! Had me smiling for hours, and still does as soon as I use it. So Sasha. Thank you, thank you, K! <3

Såhär god mat kan man få till lunch när man jobbar på café! Och om kocken bara kanske, kanske har en pytteliten crush på dig.

Säger hej till wallabies/kängurur (det är lite olika) på väg till jobbet!

Partyknuten!

Tilba Tilba och Central Tilba

Vi gjorde en liten utflykt till Tilba. Fast det heter inte bara Tilba, det heter Central Tilba eller Tilba Tilba (HETER, det står så på skyltarna). Grejen är att detta lilla ställe har som regel att alla husen måste följa samma arkitektur, oavsett hur nya de är. Det blir himla fint så, faktiskt.

"Spin the wheel and say a prayer - let it travel through the air. That all may be happy and all may be free, that love and peace will forever be."

Ja, familjen, nu har jag tappat det helt

Ännu en helg i småstadsliv, och vad gör man då inte för lite spänning i vardagen? Jag förverkligade mitt 13-åriga hjärtas dröm och slog till med det här......

gulp...

doppade toppar!

Sundeck Café

Det har gått tre veckor sen jag först kom till Bermagui! Jag anlände på en lördag, och tisdagen veckan efter hade jag mitt första jobbpass på Sundeck Café, där 3/4 av familjen nu jobbar. Jag har haft ett par timmar, ett par dagar i veckan som Kitchen hand, vilket allra främst innebär att diska, diska, diska. Låter kanske inte som det roligaste jobbet du kan ha, och det är det inte heller, men jag trivs rätt bra ändå. Jag har min lilla station där jag kan stå och filosofera bland skitiga kastruller och skramlande tallrikar. Och ganska ofta får jag hoppa in och förbereda sallader, skala räkor, putsa potatis eller hacka morötter. Jag vet minst en pojk som skulle få hjärtattack om han såg mig med alla vassa knivar, men jag klarar det galant faktiskt (hoppas jag inte jinxade nu).

Faktiskt så kommer jag ganska ofta på mig själv med att småle medan jag sopar golven eller torkar av diskbänken. Jag kan inte låta bli att tänka på de lyckliga stunderna när jag och Hanna (söstra mi) fick vara husmöss tillsammans på Montessori i lågstadiet, och vi gjorde all städning efter lunchen till en lek. Vi var prinsessor fångade av två elaka pojkar som tvingade oss att städa slottet för att vi inte gifte oss med dem. Och medan vi tungt sopade golven och torkade av borden suckade vi och önskade så att det skulle komma två prinsar och rädda oss genom glasdörrarna ut till skolgården. Och se, det gjorde dem! Varje gång. Och här är jag nu, i Bermagui, och leker samma lek. Men än har det inte kommit någon prins... Så jag suckar och önskar lite till.

ps. om jag nånsin har ett café ska jag förbjuda färgen svart, helt.

Härliga nyheter

En god vän och ypperligt välskapt man ska äntligen få sin beskärda del utav Nya Zeeland. Jag måste säga att jag avundas honom som har allt det där fantastiska framför sig! Han har även följt mitt goda exempel och skapat en genialisk blogg, fast med en viss inriktning på får (av uppenbara skäl). Jag skrattade så jag grät till hans senaste inlägg, så in och läs nu!

http://ratemysheep.blogg.se/2012/february/forfarliga-nyheter.html

scissorhands

När man tröttnat på att ha samma garderob i snart fem månader - då får man helt enkelt bli kreativ! Nu hoppas vi bara på varmare väder, för här rök min bungyjumptisha och en av mina få långärmade tröjor. Woop woop.

I cover myself in water, the pearls are good for me

Det bästa med Bermagui, eller hela den här resan egentligen, är alla hemliga, vackra, enorma, pluttiga, sandiga, klippiga, magiska stränder jag fått se. Jag känner mig alltid så lugn när jag vet att jag är nära havet. Igår blev det äventyr i form av brant klippklättring för att ta sig ner till ännu en pärla. Daisy frågade "are you afraid of heights?" varav jag svarade "well... after Nevis 134 meters - not anymore!" Och tur var väl det.

Klipporna där nere skulle vi ta oss till

Vägen var ganska igenvuxen och klurig, här är vi nästan nere!

BAM!

I fell in love with the seaside, on the seaside