16 september 2011

I söndags var datumet. Datumet, då vi för ett år sedan stod på perrongen i lilla Helsingborg och skulle ut i stora Världen. Vi hade sagt adjö till alla älskade och fick vår sista kram av Pontus innan vi var helt på egen hand för en lång tid framöver. Jag hade ingen aning om vart jag skulle hamna efter Nya Zeeland, utan lämnade Sverige med en enkelbiljett. Skulle jag åka hem samtidigt som Hanna, skulle jag stanna ett år? Jag hade ingen aning. Jag visste bara att jag behövde komma iväg, att det var dags, att jag var redo, och att jag hade med mig det allra bästa tänkbara sällskapet. I 2,5 månad delade jag rum, säng, måltider, skratt, taxikostnader, stränder och äventyr med en av mina finaste vänner (som jag förresten saknar ihjäl just nu). Sen var jag 4 månader helt solo, fast aldrig särskilt ensam, tack vare... människor. Främlingar, bekanta, vänner, familj och mig själv.

Vi var otroligt pepp, som ni ser på bilden! På tåget satt jag och log så att jag fick käkont medan Hanna var lite blek om nosen. Fjärilarna i magen var på väg att flyga ut genom naveln, så mycket som de flaxade. VI. VAR. PÅ. VÄG.

Igår, för ett år sedan, var vi framme. Jag öppnade mitt nya anteckningsblock och skrev med slarvig handstil ett allra första inlägg och ritade en ful fläkt med texten "Nattens utsikt och tankarna i huvudet. Snurrigt." Precis så var det.