en man dansar stepp på en perrong

Jag kastas in i andras liv. Bara för ett ögonblick, delar av berättelser, bara nån sekund. Ibland längre. Då hinner kanske en historia avslutas, men fortfarande är det bara en bråkdel av vad som egentligen finns. Vad de som berättar egentligen är. "Ska du hem till Henne nu?" "Jaa", ett par timrande ögon. Tre unga män med smala midjor och hoppfulla hjärtan pratar om honungsöl och reunion. "Om tre minuter är vi där! Kan ni fatta att det var ett år sen vi sågs?". Folk kommer och går och delar med sig, öppet och ärligt. Jag sitter still, men de fortsätter. Komma och gå. Och berätta. Jag ler. Jag lyssnar. Till slut går jag själv. En man dansar stepp på en perrong, till den hemlösa med gitarren. Jag ler igen, och den dansande mannen hoppar tillbaka in i lådan och åker iväg i flera km i timmen. "Ses vi snart igen?" "Kanske", säger den mörkhåriga flickan och vänder sig om med ett hemligt leende. Det ser inte pojken som frågade. Jag ser. Jag sitter still igen och folk pratar ett språk jag inte förstår. Jag känner igen ett ord och jag förstår att de pratar om mig. Det är ok. Jag ler. Men kan inte lyssna. Sedan är jag ensam. Inga fler berättelser, för idag. Jag tittar upp mot himmelen och månen tittar tillbaka. Idag är månen så jättenära jorden. Och lika nära känns mormor som talade om det för mig, när jag ler även mot den. Jag är inte ensam. Jag pendlar.


English: A text about my thoughts on the subway tonight. About all the people you don't actually meet, but how you get a glimpse of their lives and stories while sitting next to them for a second or two. Eavesdropping is a wonderful thing when you're alone, 'cause it makes you feel less lonely. And most of the time, it sure makes you smile.