Sundeck Café

Det har gått tre veckor sen jag först kom till Bermagui! Jag anlände på en lördag, och tisdagen veckan efter hade jag mitt första jobbpass på Sundeck Café, där 3/4 av familjen nu jobbar. Jag har haft ett par timmar, ett par dagar i veckan som Kitchen hand, vilket allra främst innebär att diska, diska, diska. Låter kanske inte som det roligaste jobbet du kan ha, och det är det inte heller, men jag trivs rätt bra ändå. Jag har min lilla station där jag kan stå och filosofera bland skitiga kastruller och skramlande tallrikar. Och ganska ofta får jag hoppa in och förbereda sallader, skala räkor, putsa potatis eller hacka morötter. Jag vet minst en pojk som skulle få hjärtattack om han såg mig med alla vassa knivar, men jag klarar det galant faktiskt (hoppas jag inte jinxade nu).

Faktiskt så kommer jag ganska ofta på mig själv med att småle medan jag sopar golven eller torkar av diskbänken. Jag kan inte låta bli att tänka på de lyckliga stunderna när jag och Hanna (söstra mi) fick vara husmöss tillsammans på Montessori i lågstadiet, och vi gjorde all städning efter lunchen till en lek. Vi var prinsessor fångade av två elaka pojkar som tvingade oss att städa slottet för att vi inte gifte oss med dem. Och medan vi tungt sopade golven och torkade av borden suckade vi och önskade så att det skulle komma två prinsar och rädda oss genom glasdörrarna ut till skolgården. Och se, det gjorde dem! Varje gång. Och här är jag nu, i Bermagui, och leker samma lek. Men än har det inte kommit någon prins... Så jag suckar och önskar lite till.

ps. om jag nånsin har ett café ska jag förbjuda färgen svart, helt.