Vad svenskalärare kallar en beskrivande text

Igår fick jag uppleva magi. Vi gick på promenad på stranden med den stora stenmuren. När vi promenerade över den lilla sandkullen som skiljer staden från stranden var jag tvungen att hålla andan så vacker vy vi möttes av. Solnedgången var en enda stor palett av pastellfärger. Havet var mintgrönt och ljusblått med silverstänk som pärlor, längs horisonten låg ett moln i rosenskimmer och honungsgult och varm orange med glimmande guldkant och smala stripor av mörkgrått ovanför. Vågorna som dundrade in och sakta gled tillbaka lämnade en silverrand som gjord av plåt längs den brunröda sanden.

Och vågorna, de vågorna. De rörde sig på ett sätt jag aldrig sett förut. Det måste varit piren som gjorde att de träffade på ett sådant sätt att de rörde sig in mot bukten som att en atombomb träffat havsytan. Som att någon pressade in dem mot stranden med världens styrka. Helt omvänt från vad det brukar.

När vi stod och tittade ut mot horisonten pekade Daisy mot en våg och sa ”Sasha, dolphins!”. Svarta silhuetter lekte i vattnet och hoppade jämsides genom vågorna i solnedgången. Jag stod som förlamad i säkert tjugo minuter med ett leende på läpparna och försökte fylla hela mig med att uppleva ögonblicket. Det var här jag insåg att glömma kameran inte är så farligt. Snarare ett tecken på att jag måste komma ihåg att vara i stunden på det sätt jag var precis just nu, för jag kände mig så lugn och harmonisk och tacksam över att få uppleva något så vackert.

När vi långsamt började promenera tillbaka fick jag ett sånt rus i kroppen att jag hörde mig själv säga ”I gotta run”. Så jag sprang. Längs hela bukten, ända ut till andra änden, vartannat steg ett glädjeskutt i de iskalla vågorna som sköljde in. Vinden blåste saharavarmt och vinterbriskallt om vartannat och det låg en disig dimma och gömde ett par vassa klippor i slutet av stranden. Klipporna såg ut som tagna ur en Peter Pan-saga och jag nästan förväntade mig att en pirat skulle kliva fram med en flaska rom i sin hand. Väl framme stannade jag lika tvärt som om jag sprungit in i en vägg. Vände om. Log ett brett leende. Och sprang tillbaka. Helt spontant tog kroppen ett språng och gjorde en hjulning i en jättevåg, vilket lämnade mina hårtoppar blöta mot min bara rygg. Jag släppte ifrån mig ett glädjetjut med armarna i vädret och tänkte att nu tror Daisy att jag drunknar. Men precis då såg jag hennes silhuett vinkandes uppe på sandkullen, med det vita håret lysande av de sista strålarna från solen.

I trucken på väg hem kändes det som att jag precis vaknat ur en fantastisk dröm. Men det var en alldeles verklig kvällspromenad, en helt vanlig tisdag, i Bermagui.