Bye Bye Bermi

Time for goodbyes - worst times. Sista dagen var kommen och jag kan inte fatta att jag har spenderat en hel månad i Bermagui. Vart tog tiden vägen? Ben frågade vad som varit höjdpunkten under mitt småstadsliv och jag kunde inte svara, det fanns ju så mycket att välja på. Jag tänkte lista ett par stycken av dem:

• Första kvällen. Att träffa hela familjen och välkomnas så varmt.
• Den magiska aftonen på Rock wall beach.
• När jag fick stränga om Matildas gitarr (och lyckades!) till en lefty.
• När vi stod och tittade på månglittret i havet på Daisys fölsemiddag.
• När jag klarade att springa två varv runt bakgården utan att stanna (!) 
• När jag promenerade hem på becksvart golfbana med blicken mot en sagolik stjärnhimmel och släppte alla tankar.
• När jag fiskade räkor!
• När hela familjen var på en jättelång strandpromenad på Beares Beach.
• Definitivt den hemliga Rock poolen och sista dagens morgondopp

Tusan, jag kan egentligen bara vidarebefordra till vartenda ett av blogginläggen sen jag kom hit. Tack Bermagui, och min extrafamilj, för ett underbart februari. Bilder på det!

Bakade en traditionellt svensk tårta - med skånska flaggan som motiv.

Morgondopp vid Blue Pool!

Å hopp!

Frulle vid poolen.

Tess & Dexter

Det vackra huset!

Secret Rock Pool

Daisy tog med mig till det absolut häftigaste stället hittills. Det är hemligt och visas bara för icke-locals som ändå kommer glömma bort vägen dit. Tyvärr i spöregn, men är det sista dagen så är det! Så vi kämpade oss ner för hala lerväggar och snår och blöta stenar och efter mycket besvär kom vi fram till världens vackraste lilla inhägnad. En alldeles egen, hemlig, helt naturlig pool bland klippor och vassa stenar. So rough and still so beautiful (kan inte översätta rough tillräckligt bra). Vi riskerade våra liv och hoppade i trots bullrig åska och blixtar och smattrande regn - så himla värt det. Vattnet var ljummet och sanden var mjuk, fiskarna simmade runt våra fötter och... jamen kolla bara (om det ens syns på bild?). Platsen Gud lade den där söndagen på.

Där nere till vänster! Ser ut som en liten vattenpöl på bilden, så långt gick vi.

En superhög klippvägg. Ser ut som en jättedyr skupltur - men icke. Havet och vindarna har format helt själva.

Där! Till höger!

Och plötsligt vid vattenbrynet dök ett par knallrosa stenar upp! Som att någon målat dem med färg, aldrig sett nått liknande.

Där i gräset nånstans är "stigen". Och där nånstans bestämde sig en fet blodigel för att mumsa på min ankel ett slag. Upptäckte det i bilen och fick stanna i panik för att slita loss den (vilket inte gick), så jag fick dra av hela strumpan och slå med skon. Vilket äventyr!

blandat i Bermagui

Lovely note pad all the way from Canada! Had me smiling for hours, and still does as soon as I use it. So Sasha. Thank you, thank you, K! <3

Såhär god mat kan man få till lunch när man jobbar på café! Och om kocken bara kanske, kanske har en pytteliten crush på dig.

Säger hej till wallabies/kängurur (det är lite olika) på väg till jobbet!

Partyknuten!

Tilba Tilba och Central Tilba

Vi gjorde en liten utflykt till Tilba. Fast det heter inte bara Tilba, det heter Central Tilba eller Tilba Tilba (HETER, det står så på skyltarna). Grejen är att detta lilla ställe har som regel att alla husen måste följa samma arkitektur, oavsett hur nya de är. Det blir himla fint så, faktiskt.

"Spin the wheel and say a prayer - let it travel through the air. That all may be happy and all may be free, that love and peace will forever be."

Ja, familjen, nu har jag tappat det helt

Ännu en helg i småstadsliv, och vad gör man då inte för lite spänning i vardagen? Jag förverkligade mitt 13-åriga hjärtas dröm och slog till med det här......

gulp...

doppade toppar!

Sundeck Café

Det har gått tre veckor sen jag först kom till Bermagui! Jag anlände på en lördag, och tisdagen veckan efter hade jag mitt första jobbpass på Sundeck Café, där 3/4 av familjen nu jobbar. Jag har haft ett par timmar, ett par dagar i veckan som Kitchen hand, vilket allra främst innebär att diska, diska, diska. Låter kanske inte som det roligaste jobbet du kan ha, och det är det inte heller, men jag trivs rätt bra ändå. Jag har min lilla station där jag kan stå och filosofera bland skitiga kastruller och skramlande tallrikar. Och ganska ofta får jag hoppa in och förbereda sallader, skala räkor, putsa potatis eller hacka morötter. Jag vet minst en pojk som skulle få hjärtattack om han såg mig med alla vassa knivar, men jag klarar det galant faktiskt (hoppas jag inte jinxade nu).

Faktiskt så kommer jag ganska ofta på mig själv med att småle medan jag sopar golven eller torkar av diskbänken. Jag kan inte låta bli att tänka på de lyckliga stunderna när jag och Hanna (söstra mi) fick vara husmöss tillsammans på Montessori i lågstadiet, och vi gjorde all städning efter lunchen till en lek. Vi var prinsessor fångade av två elaka pojkar som tvingade oss att städa slottet för att vi inte gifte oss med dem. Och medan vi tungt sopade golven och torkade av borden suckade vi och önskade så att det skulle komma två prinsar och rädda oss genom glasdörrarna ut till skolgården. Och se, det gjorde dem! Varje gång. Och här är jag nu, i Bermagui, och leker samma lek. Men än har det inte kommit någon prins... Så jag suckar och önskar lite till.

ps. om jag nånsin har ett café ska jag förbjuda färgen svart, helt.

Härliga nyheter

En god vän och ypperligt välskapt man ska äntligen få sin beskärda del utav Nya Zeeland. Jag måste säga att jag avundas honom som har allt det där fantastiska framför sig! Han har även följt mitt goda exempel och skapat en genialisk blogg, fast med en viss inriktning på får (av uppenbara skäl). Jag skrattade så jag grät till hans senaste inlägg, så in och läs nu!

http://ratemysheep.blogg.se/2012/february/forfarliga-nyheter.html

scissorhands

När man tröttnat på att ha samma garderob i snart fem månader - då får man helt enkelt bli kreativ! Nu hoppas vi bara på varmare väder, för här rök min bungyjumptisha och en av mina få långärmade tröjor. Woop woop.

I cover myself in water, the pearls are good for me

Det bästa med Bermagui, eller hela den här resan egentligen, är alla hemliga, vackra, enorma, pluttiga, sandiga, klippiga, magiska stränder jag fått se. Jag känner mig alltid så lugn när jag vet att jag är nära havet. Igår blev det äventyr i form av brant klippklättring för att ta sig ner till ännu en pärla. Daisy frågade "are you afraid of heights?" varav jag svarade "well... after Nevis 134 meters - not anymore!" Och tur var väl det.

Klipporna där nere skulle vi ta oss till

Vägen var ganska igenvuxen och klurig, här är vi nästan nere!

BAM!

I fell in love with the seaside, on the seaside

åttabenta krabater

Nog för att jag sett ett par spindlar här i Australien, men så himla farligt har det inte varit. Många av er vet nog om hur galet rädd jag varit för dessa åttabenta (o)vänner (tjejigt, hysteriskt och tårframkallande rädd). Några av er vet att detta av okänd anledning mer eller mindre försvann nån gång i somras. Jag brydde mig helt enkelt inte så mycket om att vara rädd för dem längre. Kanske finns det en förklaring, det har hur som helst varit himla skönt. Häromdagen dök det dock upp en liten påminnelse om den, då en brun, lurvig, stor-som-min-handflata äckelsak satt uppkrupen på högtalaren. Det var den största jäkla spindeln jag nånsin sett. Som en tarantella, säkert! Min reaktion var ett "EWW" och att springa och hämta kameran (trogen bloggare som jag är). Matilda tyckte inte att det var så himla farligt, och jag förklarade att jag "inte egentligen är så rädd, jag menar de fyra spindlarna i badrummet bryr jag mig inte om." då hon svarade "inte? för de i badrummet är ju giftiga!". Howie fick ryka in med dammsugaren och nu är vi fem spindlar färre i hushållet. Med troligen ca 50 kvar, men det man inte vet.........

Nu ser den kanske inte så skräckinjagande ut här, va, men den var enorm!

Daisys b-day!

3 februari firade vi fölsedag! Hela familjen var borta på ärenden, skola och jobb under dagen och när de kom hem trötta och slitna dukade jag upp med fölsedagsfika i svensk anda, med ett tappert försök till att baka lussebullar (ja, jag har blivit beroende).

Det gick sådär.

För det första skulle jag baka med glutenfritt mjöl. Vi hade mjöl till ungefär en tredjedels degsats. Efter att redan ha börjat baka insåg jag att äggen var slut och fick promenera till grannen i ösregn. Jag hittade inga dl-mått, kunde inte väga jästen (receptet sa gram och det fanns bara torrjäst i en stor burk) så jag fick höfta 16 gram (?!). Degen blev en deg/smet med sandkonsistens. Jag fick klicka ut denna massa på en plåt till ett slags bröd. Jag glömde pensla med ägg och kom på det efter fem minuter i ugnen, varav jag tog ut den och råkade göra sprickor i degen med penseln. När kakan väl kom ut såg den ändå rätt skaplig ut. Då upptäckte jag att jag lagt bakplåtspapperet uppochner, så felsidan hade geggat fast sig i hela botten... MEN! Familjen önskar sig trots det receptet, så det blev visst rätt ändå. Bara inte vad jag planerat.

Saffransbröd!

Sötaste lilla tehuvan

Dagen efter åkte vi till klubben och åt en fin fölsemiddag och tittade på månskenet

Jag har nog aldrig förr sett månsken glittra på havet. Magiskt vackert.